Jag la upp ett inlägg nyss men jag vart tvungen att skriva lite till.
"Fick gå ensam ett tag. Kanske för länge, för jag hittade inte tillbaka. Hårt tog jag i och tillslut kom jag fram, men ändå var jag inte rätt.
Jag saknar det som var, och ber för det som kommer, men bara jag styr vad som händer nu.
Jag går fortfarande ensam, men håller mig på samma väg, slår allt som står i vägen och banar min väg. Jag ser mig omkring för varje centimeter jag rör mig. När ska jag få sällskap? Hårt slår jag
efter det som jag inte vill ha kvar, men missar och det hänger sig fast i mina ben. Även fast tårar rinner och huden svider, går jag vidare längs den väg jag tänker hålla. Jag ska inte gå vilse igen. Jag slår hårdare och hårdare men missar allt mer ofta och börjar få slag tillbaka. Aldrig slog det mig att jag kunde stå
i vägen själv. Tanken om mig själv är långt ifrån verklighet, uppmärksamheten jag ger
omvärlden är inte tillräcklig. Jag glömmer vad som är viktigt, för rädslan att gå vilse är starkare än modet att våga gå någon annan
stans. Hårdare slår dom mig, mera slår dom mig, ner på knä faller jag och dom slutar. Jag vänder mig om för en gångs skull för att se om jag kan gå tillbaka. Där, på det enda stället jag inte låtit blicken falla står alla det jag älskar, som älskar mig. Dom har
skyddat min rygg utan att jag vet det, min
ouppmärksamhet gav mig slagen i magen, men blicken har nu upptäckt. Ett leende vandrar från den ena till den andra, och tillsammans, tätt tillsammans börjar vi gå längs vägen. Vi viker av in i skogen, ut på en äng. Vi kan gå vart vi vill. Utan skador, utan risker, vi skyddar varandra, vi är lyckliga, lyckan övervann rädslan, som gav oss modet, som gav oss
hoppet om en bättre nästa sekund,
som gav oss livet, som gav oss lyckan, och nu går det bara runt runt och runt.
Det kommer aldrig sluta."
