Allt är lite snurrigt igen, yr i skallen.
Men jag har börjat skriva en bok, historia eller vad fan jag ska kalla det...
Del 1
Det finns en tid då man bara önskar att man fick vara en av de huvudpersoner i den lite löjliga kärleksfilmen man nyss såg på tv.Allt verkar långt borta, men det i filmen är precis lika verkligt, eller overkligt, som det som händer precis just nu.
Man kommer alltid önska och tänka på annat än det vi har.Men vi kommer ingenstans utan handlingar.
Hur många gånger har man inte hört "du hittar snart den perfekte, din tid kommer också snart". Varje gång man blivit dumpad, varje gång man sitter ensam och deppad. Man vill bara be personerna dra åt helvete och skrika "inse, jag är så fail att det kommer aldrig hända mig!". De flesta har nog suttit där.
Alla som tröstar gör att man känner sig mer ensam, allt som egentligen ska pigga upp känns som att de trycker ner en mer. Dom som bryr sig säger egentligen så grymt bra grejer, men inte lyssnar vi då.
Är det inte då ganska komiskt att allt de säger är så sant som det bara kan bli?Men vem är egentligen den perfekte? Den man gifter sig med? Den man skaffar familj med? Den man fortfarande sitter brevid på en stol på ålderdomshemmet när man är 85 år gammal?
Perfektion är trams. Efter varje person man träffar, efter varje händelse man är med om, så ändras synen på "perfekt".
Allt man vill ha tsm med någon, den "perfekte", är inte att hitta någon, utan när. Alla kommer till den tid då det är dags för allt vad det handlar om familj, hus, giftermål osv. Har man någon så blir det den, hittar man någon då så blir det den.
Den tiden kommer för alla.Men har saker någonsin hänt precis när man vill? Har någonting någonsin blivit precis som man vill? Inte för någon skulle jag tro.
Men vill man egentligen inte skratta högt när man är som deppigast, eller gråta sönder ögonen när man är som gladast? Vi kommer alltid vilja ha det på ett annat sätt oavsett hur vi får till det.
Igår, nu, imorgon.