Luften var kall, det var lite fuktigt i mossan där hon satt.
Vinden drog i hennes hår och något fyllde alla hennes sinnen.
Spring, spring fortare!
Vad var det hon förvänta sig? Fanns det något kvar? Fanns något hon ville ha?
Hon sprang.
Andhämtningen var lugn trots den stora ansträngningen.
Plötsligt var hon vi stranden. Stranden hon varit vid så många somrar.
Där stanna hon. Hon vadade ut i vattnet, en liten bit. Där föll en tår.
Hon visste inte varför men tårarna rann. Vilken befrielse att få släppa taget någon gång ibland.
Hon vadade tillbaka, hennes byxor var blöta, hennes skor var fulla i sand.
En hand på hennes axel berätta plötsligt att hon inte var ensam.
"Gråter du?" frågade rösten som stod bakom.
"Egentligen inte"
"Vad fäller du tårar för?"
Hon vände sig sakta om. Det var honom hon väntat på men hoppats inte skulle komma.
"Den dagen du hittar min tår i havet, så kommer jag sluta finnas för dig. Den dagen kommer jag lämna dig. Vad vänskap och kärlek än är värd. Inte för ens dess"
"Jag ska inte ens leta"
En omfamning, ljudet av två människors andetag.
Så lite kan hjälpa så mycket.
