Nej

Jag föstår mig inte på särskilt mycket längre. Det värker i huvudet när jag försöker tänka efter och jag känner mig öm i hela kroppen. Jag låter jättedepp men så är det ibland. jag behöver få ur mig bara. jag vägrar bli skör och ömtålig igen. Jag har inte byggt upp allt för att låta det rasa. Det gör och och det är jobbigt men jag ska hålla emot.
Jag kommer aldrig förstå hur folk tänker. Man väljer bort saker för att få plats med nya och vissa proppar in allt på en gång för att dom inte kan släppa taget. Det är så svårt, för ibland märker man inte hur mycket man behöver någon/något förns man har förlorat det. Jag tänker inte gå och vänta på att det ska dyka upp, men det börjar bli jobbigt att leta eftersom jag inte kommer någonstans, känns inte som att jag ens är i närheten. Vet inte hur jag ska tackla allt. Mitt liv har blivit så att det är hur bra som helst i en lång period, och sen kommer allt på en gång. Känns det som iallafall. Jag har 6 prov innan lovet och jag fattar ite hur jag ska kunna plugga till allt när jag också ska försöka träna, packa och städa och åka hem till pappa, julfixa, handla julklappar, fixa klänning till julafton och avslutningen, börja arrangera avslutningsbalen, försöka laga min dator, lämna in min mobil, skicka mail till praoen i egypten, och ta hand om mig själv. Det blir stressigt. Jag kanske behöver lite hjälp på traven. men det finns få kvar som är villiga att göra det känns det som.