Oj.

Jag har under en tid haft mina små kroppskomplex. Grova i-lands problem. Men tanken slog mig att, jag är inte så ful som jag tycke. Problemet är inte min mage, mina lår eller annat, utan det är mitt huvud. Många har sagt det till mig men självklart har jag nekat. Sex and the City sätter griller i huvudet på mig. Killar kanske inte bryr sig så mycket heller. Antingen så bryr dom sig inte särskilt mycket utan vill bara strula runt. Eller så är dom inte så ytliga som dom kan verka. Jag förstår mig inte på killar likadant som killar antagligen inte förstår sig på tjejer. Men varför känns det så uppgivet? Varför känns det som att jag tappat en bit av mig själv? Mina trogna vän (no names) pratade klokt med mig igår. jag saknar inte honom, jag saknar känslan. Jag vill hitta den igen. Men vad är det som ger mig känslan? Är det hans ögon, hans kyssar, hans beröring? Jag vet inte, och det ger mig ännu större funderingar. Jag vet hur jag vill att det ska vara, vilket ger mig större vibbar av att näste pojke som gör mig glad kommer vara raka motsatsen. Kanske det som gör det så intressant. Killen man inte tänkt på, som man inte vet något om alls. Vissa saker kan man kanske få reda på genom det man ser. Men att få utforska är väl the big tjusning i det hela?

Över mer till mig själv. Jag har gett mig in på något helt tokigt. Vilket gör mig mer sugen på det. Galet och egentligen förbjudet (det låter snuskigare än vad det är, tro mig!) . Jag vet inte ritkigt vad jag ska göra. Man kan inte styra över sina känslor men man kan hålla dom inne eller låta dom komma till ytan. Jag har svårt att betsämma om jag vågar släppa eller inte. Minnen kan hindra en även fast man tror man släppt det. Oh ja! Jag tror på ett undermedvetet jag! Jag tror jag måste gå till en sån där hjärnskrynklare. Eller inte. Jag har bara massor med saker på gång just nu. Många möjligheter , ingen kontakt. My head goes BOOOOOOOM!


Cause you want all the superpowers I have. Loves