I hate my self

Jag har humör svängningar. Eller, det har legat och gnagt ett tag nu. Det bubblade upp på ytan.

Det är lika svårt att veta vad man ska ge någon som att veta vad människan vill ha. Att känna sig otillräcklig är en allt för välkänd känsla, jag önskar att den inte fanns. Är det så att tjejer bara ska bli räddade? Well, jag är trött på det i alla fall. Jag bossar, har alltid varit en bossare och kommer antagligen alltid vara. Vissa tycker jag är pest och pina, men varför skulle jag bry mig om dom? Är det bara jag som funderat på hur det skulle vara om det inte fanns modeller, om det inte fanns en skönhetsideal, om alla slutade bry sig så freaking mycket? Om vii kunde få bort plastikoperationer och annat helt onödigt. Folk snackar om klimat osv, varför slösa pengar, materia och energi på att försöka få något som redan är vackert vackrare? Visst jag nekar inte till att jag ibland villse ut på ett annorlunda sätt. Men jag tror inte på slumpen. Vi ser alla olika ut, vi är skapta så, och då ska vi fan itne ändra på det! Åh, nu blev jag frustrerad. Oj vad mitt ämne vandrade nu. Hm... jag känne rmig ofta otillräcklig. Iallfall just nu, men det kanske beror på att jag känner mig så lämnad. Jag vet iinte om det beror på om jag gör fel eller om det är mina vänner som förändras till något som inte passar med mig. Ingenting vara förevigt. Men jag vill försöka få vissa relationer att leva länge. Jag vet vad jag vill, men jag vet inte vad det är som hindrar mig från att ta det. Kanske är det samvetet, kanske är det plikt känslor. Regler som jag antingen satt själv eller som finns. Är regler till för att brytas eller för att följas? Jag vet inte riktigt åt vilket håll jag ska gå. Men den här gången tänker jag inte fråga någon om hjälp, jag har stått på mina egna ben länge men någon har alltid hållt mig i handen. Men ingen gör det längre. Ingen.

Dina ögon högg mig i magen, men så mjukt Caress*