Det var länge sen

Jag har inte kännt såhär på länge. Jag brukar inte prata om det heller nu för tiden. Bara med Ellen. Jag gissar på att texten kommer bli oförståelig för vissa.
Jag har ingen anledning att berätta egentligen. Vissa kan tycka att det är jobbigt, vissa bryr sig inte, men vissa lyssnar faktiskt. Det finns så mycket problem i världen. Varför ska jag välla ur mig om mina? Jag är väl lite upprörd, lite kvällsdeppig. Sånt händer.
Vissa sår läker aldrig. Det har gått så djupt att det slutat läka.
Jag är trött och sliten, men det är det ingen som ser.
Jag är arg och ledsen, men det är det ingen som hör.
Det spelar ingen roll, varför ska någon veta? Jag tar mig ur det själv, för jag vet att jag kan.
Men även jag blir sällskapsjuk, även den hårdaste blir det. En sanning vi inte kan förneka.
Jag vet inte vem som läser, men det spelar ingen roll. Jag struntar i det, för jag vet egentligen inte själv varför jag skriver.
Men jag vet att jag tar mig ur det själv.

Det blir vad du gör det till. Så är det för alla.
Din sanning är någon annans lögn, och ni kommer att krocka.
Vi vet inte riktigt vad vi letar efter, men vi ska hitta det.
Jag vet inte vad som rör sig under ytan, men visst kan det kvitta.
Vad spelar det för roll? Jag kan inte ta hand om någon för ens jag kan ta hand om mig själv.
Och vem vet när det kommer hända..?
Jag vet inte riktigt vart jag ska, men jag ska komma dit.