Skolan...

Idag var det skola! Vet inte riktigt hur det kändes. Det var okej, men jag kan ju säga att jag inte längtat. Som vanligt höll jag på att somna på kemilektionen. NO-lektionerna är ju så sjukt långa. Men läraren är okej. Och jag förstod vad hon pratade om. Och jag sattsar den här terminen yao.
3e och 5e februari är det nationella i svenska, 13e och 25e mars är det nationella i engelska. Det kommer gå bra, men däremot har jag lite ångest inför matten. Men det fixar sig.

Jag bore göra något nyttigt, men nej.
Jag borde sova, men nej.
Jag har spelat HALO i typ.. 3-4 timmar.
Jag vill sova men jag kommer inte till ro varken huvudet eller kroppen.



Det är helt otroligt hur människor kan påverka varnadra. Vissa kan bara bomba sig in i ens hjärta och bo där för evigt, och vissa ligger bara utanpå hela tiden.


Vi har ett osynligt krig. Eller så är det så att ingen bryr sig. Vilka är vi egentligen att kräva uppmärksamhet och omtanke? Man får vad man förtjänar, eller? När fick jag egentligen det där tacket av honom för att jag stod brevid genom allt? När fick jag kramen av henne ör att jag höll hennes hand när hon var ensam? Haha, man kan inte förvänta sig något om man anmäler sig frivilligt. Men är vi egentligen frivilliga? Hur skulle det gått om jag inte hållt hennes hand? Vi kanske har ett måste, vi kanske har det som plikt, men värmen i blicken dom har som jag ser när dom läker är mer än jag kan begära.